Uppfinningsrika ungar!

Gå in på www.minaungar.se så får ni se...alla gamla inlägg plus en del nya. Välkomna!

När Simon & Johanna gick igenom lite fotografier tillsammans med Emma, barnens kusin ca 3år vid tillfället, så pekade dom på korten å Emma rabblade upp namnen på dom som fanns på korten
-Farfar
-Mamma
-Mormor
-Pappa
...osv...
Så kom dom till ett kort på mig och Emma sa tydligt och klart det hon trodde (eller förstod) att jag hette (eftersom jag lärt henne det):
-Annaärbäst

Man säger, även lite större barn, mycket som i ett lite mindre barns öra kan låta knepigt...
tex när någon skvallrar å ropar anklagande "han tog den sista" eller när någon förskräckt kollar i kylskåpet å säger anklagande "VEM har tagit den sista??"...
Utifrån dessa å andra liknande tillfällen utropade Jonathan, 4år, "PAX för den sista" när jag ställde fram ett gäng pannkakor på bordet... för "den sista" måste det ju va nått speciellt med eftersom alla ville ha den...

-Man skulle kunna tro att jorden är platt men det är den inte....påbörjade Zack, 7år, sin mening...
-Nä, sa Mathilda med en "såklart-att-jag-vet"-tonläge på rösten, den är ju tung!
-Nä, den är ju rund! konstaterade Zack med en ännu mer "såklart-att-jag vet"-tonläge på sin röst.....och fortsatte självsäkert: -Å allt beror på molnen...

Jag hade Mathilda med mig och skulle springa in på ica en snabbis. Bråttom minns jag att jag hade.
-Kom nu Mathilda, skynda dig, sa jag å tog henne i handen. Men hon började streta åt motsatt håll..
-Men mamma,titta...
-Inte nu, kom nu!
-Men mamma...
Jag förstod att jag kommer inte att vinna tid på att INTE ta mig tid att titta på va det nu va som hon ville att jag skulle titta på..
-Ja, va är det du ville jag skulle se?
-Jag tycker att det skymtar lite rosa..
-Rosa va då?
Så såg jag att hon tittade ner på marken och där, in trampat bland grus och smuts..ja, visst va det något rosa..
Vi gick fram, hukade oss en aning och tittade..
-Åh, vad vackert!
Vi tittade en liten stund och sen va det ok att gå in på ica och låta resten av dan snurra på som en vanlig vardag brukar.
Va vad det då som fick Mathilda, och även hennes kära (vackra) mor, att stanna upp vardagen en liten stund? 
Jo, ett litet tuggummipapper som blänkte och lyckosamt hade den rätta färgen, Mathildas favorit, rosa!

Kim ringde från mobilen mitt i sitt julhandlande och bad att få prata med sin lillasyster Mathilda,5 år, som för tillfället satt vid matbordet och kvittrade glatt som vanligt. Han frågade:
-Vad önskar du dig?
Var på hon förtvivlat började storgråta och dramatiskt sprang ifrån telefonen och från matbordet...
Jag ursäktade mig för Kim å sa att jag inte visste vad det tog åt henne. Sen gick jag iväg å frågade:
-Men Mathilda? VARFÖR gråter du? Han frågade ju vad du önskade dig, det va ju en snäll fråga!
-Men jag vet inte vad jag önskar mig!
-Men då kan du ju säga att du vill ha en överraskning...eller kanske säga att du inte vet just nu men att du kan tänka på saken å ringa upp senare... Nu blev kanske Kim ledssen när han bara ville vara snäll mot dig och du istället började gråta...
Så kom hon på hur dumt det blev och skulle tänka på det till nästa gång...

Så flera veckor senare så satt jag i telefonen med Thommy.
-Åh, pratar du med pappa?
-Ja
-Får jag prata med honom?

-Pappa,pappa. Ska du inte fråga mig vad jag önskar mig i julklapp?
-Nä...men i födelsedagspresent kanske?
-Men fråga mig vad jag önskar mig i julklapp då,pappa...
-ok, då... vad önskar du dig i julklapp då?
*formell å högtidlig röst*
-Det vet jag inte just nu,pappa, men jag kanske kan ringa upp dig lite senare, när jag tänkt en stund, så får du veta det.
*hon log och visade tummen upp till mig. Hon hade lytt mitt råd! Duktig flicka!*

Tänk va grymma vi va...
När någon retade Sebastian skrek han "SLUTA"...men eftersom han pratade lite otydligt så blev det "TUTA" var på vi (givetvis) omedelbart sa: "TUT-TUT" å då blev han ännu argare å skrek ÄNNU högre "TUUUTA" var på vi omedelbart (givetvis)......

Sandra va en hejare på att prata tydlig när hon va liten...men "strumpor" va svårt att säga. Det blev istället "plumler" och istället för byxor sa hon "byskor". Så då blev, såklart, strumbyxor "plumplebyskor"! Länge retade vi henne å sa "kom nu lilla plumplebyske-fia". Så nästa gång ni ser henne kan ni ju kalla henne för det ;) men säg inget om att jag har berättat det....

Jonathan snappade upp sina föräldrars samtal efter att strömmen gått...
T: -Va e det?
A:-Det e strömmen som gått. Men jag har kollat propparna å det är ingen här inne utan jag tror det e i proppskåpet vid ladan. Det är nog en 16ampers... Jag kollar om vi har en extra...

Nästa gång strömmen gick befann sig Jonathan på övervåningen och kom ner rusandes....
"Pappa, pappa! Strömmen har gått av! Det är en 16laddare!"

En gång berättade jag för Mathilda, snart 5år, att en tant Barbro hade dött och att moster RoseMarie va lite ledsen, trots att Barbro kommit till himlen kunde man ju sakna henne här på jorden...
Då bad Mathilda: "-Käre Jesus, bed för RoseMarie så hon blir glad i hjärtat!"
Sen sa hon:-"Mamma, om jag har döddit måste du berätta för dagis att jag inte kan komma..."
Så kom vi fram till att isåfall skulle Jesus, när Mathilda kommit till himlen, gå med henne till dagiset i himlen å presentera henne för himmelens dagisbarn!..
"-Det här är Mathilda, er nya kompis!" Å alla barnen skulle bli glada!
Så kom vi att prata om när JAG var liten å trodde att (av olika anledningar) att Barbro va mormor åt alla barnen, vare sig dom hade någon annan eller inte...Och då kom vi på
:"-Jesus tar Barbro till himmelens dagisbarn just nu (å så tittade vi uppåt å log)och presenterar henne:
"-Hej alla himmelens dagisbarn! Det här är Barbro alla barns mormor!!" Och alla barn kommer att ropa "Hurra!" och sträcka upp händerna!

Whilliam,3 år, pratar ganska otydligt ibland så när jag inte hör vad han säger frågar jag ofta
"-Vad menar du? Förklara mer..."
för att locka honom att beskriva med andra ord vad han menar...

Det är bara det att han tröttnat på det en aning (verkar det som) för nu går han rätt till kylen, slänger upp dörren å säger:
"-Jag menar Yoghurt!"

"-Men det va på tiiden att vi duschade dig!" sa jag till Jonathan,4 år, medan jag tvålade in honom..
"...för nu, nu luktade du..."
Jonathan avbröt med
"-Pellerareråtta"
"-Pellerareråtta?? Vad är det?"
"-En pinne å en pingvin"
**såklart**

Jonathan fyller i slutet på augusti men alla andra fyller på våren, innan Whilliam föddes alltså...
Så omkring september var här en rörmokare och hjälpte oss att sätta in en ny toalett. Det var en tystlåten herre som inte gärna pratade mer än nödvändigt. Men Jonathan har en förmåga att INTE lägga märke till sådant å svansade efter den stackars besvärade rörmokaren över allt..
"-Vad gör du?"
"-Vad e de där?"
"-Lagar du toan?"
osv osv osv osv

Så till slut kände han väl att han måste säga nått till Jonathan så han frågade Jonathan:
"-Å Hur gammal e du då, pojk?"
Var på Jonathan omedelbart med en bestämd röst sa:
"-Jag var tre år läääänge, men nu är jag fyra!"

Sandra, typ 7år, Sebastian, isåfall 5år, hade suttit länge i köket och pratat med varann. Jag vek tvätt i ett annat...när plötsligt Sebastian ropade ilsket
"MAMMA" Så jag kom in och undrade vad som stod på...
Sandra satt å fnissade medan Sebbe skrek ännu högre för att han såg att hon skrattade. Eftersom jag inte gillar att man skrattar åt någon på dennes bekostnad slängde jag en ilsken blick på Sandra å frågade Sebastian vad som hänt. Han svarade:
"Jo, Sandra skulle försöka läsa mina tankar så hon satt å stirrade på mig JÄTTE LÄNGE..å sen så pruttade hon!"
Sandra flikade genast in 
"-Men, mamma, det var inte meningen..." å så skrattade hon ännu högre
"...de är sääkert..." Men blicken från Sebastian visade att han nu var MYCKET förolämpad!

Jag var tvungen att vända å gå ut för att Sebastian inte skulle höra mig skratta...

När jag var liten trodde jag att det liksom var ett tecken på att man va vuxen när man satt kvar vid bordet EFTER att alla bullarna och kakorna va slut.
Det e konstigt med vuxna. Det finns väl egentligen ingen anledning att sitta kvar när bullarna var slut?

Jag tänkte MYCKET kloka tankar när jag var liten, ville bara dela dom med dig...